Från begynnelsen

Stenåldersyxa hittad vid Ackkärr förvaras på Värmlands museum

Stenåldersyxa hittad vid Ackkärr förvaras på Värmlands museum

Storfors har en mycket lång och intressant historia och här presenteras brottstycken hämtade ur "Landskapet berättar" som tagits fram i samarbete med Värmlands museum.

Gammal bebyggelse

Inom Storfors kommun finns lämningar efter bosättningar från cirka 6000 år tillbaka i tiden. Få men säkra spår i form av boplatser, gravar och lösfynd tyder på att bosättningar har förekommit under hela den förhistoriska epoken, fram till 1000 e Kr.

Hur pass fasta dessa bosättningar har varit ger det arkeologiska materialet inga säkra svar på.
Trindyxor, som användes under äldre stenålderns sista skede, har hittats på flera olika ställen i det som i dag är Storfors kommun. Uppgifter finns från Karlstorp, Nolby, Stensviken och Tåbäcken i Bjurtjärns socken, Vargtorpet i Kroppa socken och Norra Gäddetjärn i Lungsunds socken.

Spår efter tillfälliga boplatser finns vid ett antal vattendrag inom kommunen. Sammanlagt 18 boplatser registrerades vid senaste fornminnesinventeringen 1987, varav 15 inom Bjurtjärns socken. Boplatserna har konstaterats efter fynd av bland annat kvartsavslag och flinta.
Övriga fornlämningar består av rösen, stensättningar och fångstgropar. Fångstgropar har använts från stenåldern och in i modern tid. De gropar som hittats här är troligen från historisk tid.
Rösen härrör oftast från bronsåldern och järnåldern medan stensättningar förekommer mest från yngre bronsåldern till yngre järnåldern.

Under medeltiden var trakten föga uppodlad och så långt fram som 1503 fanns inga skattlagda gårdar i området enligt räkenskapsboken, bortsett från Alkvettern som nämns så tidigt som 1268. Gården testamenterades då till Riseberga kloster men drogs in till kronan 1529. I 1554 års jordebok är kronan ägare till Alvettern med Sven i Alkvettern som landbo.

Kväggen omnämndes första gången 1527 som kyrkogods då gården drogs in till kronan.
Ackkärr, Bjurbäcken och Kungsskogen tas alla upp i jordeböcker på 1540-talet.

Den äldsta gården i Kroppa socken var frälsehemmanet Fors som finns upptaget i 1540 års jordebok för Varnums socken. Först 1633 kom gården att kallas Storfors. Förutsättningen för den tidiga bebyggelsen vid fors var den bördiga jordbruksmarken. Bosättningen bör ha tillkommit under medeltiden och skulle i och med det vara den äldsta i Kroppa socken.

Gården Fors förvärvades av hertig Karl vid årsskiftet 1587/1588 och enligt räkenskapsböckerna uppfördes där ett hammarbruk 1588.

Det är först under 1600-talets första hälft som ytterligare bebyggelse tillkommer vi Mögsjöns och Östersjöns stränder. Troligen upptogs de flesta torpen av smeder och arbetare vid kronobruket. Torparna var skyldiga att göra ett antal dagsverken vid bruket eller Storfors gård mot att de fick bebo och bruka torpet.

Under 1600-talets senare del utökades inte bebyggelsen nämnvärt, bortsett från skogstorp på längre avstånd från Storfors bruk.

Sockenbildning

Det faktum att den permanenta bosättningen i området först under 1500-talet antog fastare former innebar också att sockenbildningen är av relativt sent datum och gränserna mellan socknarna har varierat under århundradenas lopp. Många gårdar i nuvarande Storfors kommun tillhörde Varnums skogsbygd innan socknarna bildades.

År 1642 bildades Kroppa socken. Åtskilliga hyttor och hemman från Karlskoga och Färnebo socknar, och från Varnums skogsbygd överfördes till Kroppa. Redan året efter, 1643, bröts Lungsunds socken ur Kroppa. Gränsen mellan de båda socknarna var länge oklar och fastställdes först 1938.

Bjurtjärns socken bildades 1630 av de hemman som låg längst i norr och nordväst i Karlskogas socken. Kyrkan i Bjurtjärn uppfördes 1643. Samma år byggdes även kyrkan i Lungsund.
1944 delades Kroppa så att Storfors med omnejd blev ett eget kyrkobokföringsdistrikt. 1950 avsöndrades Storfors köping från Kroppa socken och 1960 blev Storfors egen församling.
Bjurtjärns socken återfördes till Värmlands län 1952.

Jordbrukets utveckling

Av skattelängderna från 1500-talets början att döma, var medeltidens viktigaste i Värmland troligen bostadsskötsel. Åkerbruk bedrev i liten omfattning och bearbetades med årder och pinnharv. Djuren betade på trädan, som inte gödslades systematiskt. Skördarna blev dåliga, korn var den viktigaste grödan och därefter kom havren.

Under 1600- och 1700-talet tiodubblades Värmlands befolkning och obebodda skogsmarker i bergslagen odlades upp. Genom brukens stora behov av dragare kom boskapsskötseln att få en särskilt stor betydelse här. De viktigaste brödsädeslagen var korn och råg och havren fick en allt större betydelse.

Mellan 1820 och 1850 ökade åkerarealen med 150 % i Värmland. En stor del av ängs- och betesmarkerna odlades upp. Cirkulationsbruk med växlande grödor samt odling av vallväxter rekommenderades av Värmlands hushållningssällskap i början av 1800-talet. Vallodlingen slog snabbt igenom i hela länet och även redskapen förbättrades. Från århundrades mitt blev järnplogen allmänt spridd, den var en förutsättning för nyodlingsverksamheten.
Självhushållet ersattes efter hand med ett allt mer specialiserat jordbruk inriktat på försäljning. De större gårdarna gick i spetsen för den utvecklingen.

Bergsbruk och järnhantering

Det svenska bergsbruket går tillbaka till 1100-talet, och vad man vet är Norbergs gruvor i Västmanland de första som började bearbetas. I Östra Värmland upptäcktes inte malmfyndigheterna förrän tidigast under slutet av 1300-talet. Den äldsta källan i det fallet är Erik av Pommerns privilegiebrev från 1413 avseende Persbergs och förmodligen också Nordmarksbergs gruvfält. Under 1500-talets första hälft påbörjades också brytning i Långban. Vid sidan om dessa större gruvfält har en mängd mindre gruvor bearbetats här och var i den värmländska bergslagen.

När de första hyttorna i Värmland anlades vet man inte, men av Gustav Vasas jordebok från 1540 vet man att det då fanns 15 hyttor i östra Värmland och under 1500-taleta senare del tillkom ytterligare sju. Under 1600-talet anläggs inte mindre än 24 ytterligare. Tackjärnet från masugnarna var inte smidbart under medeltiden och 1500-talet smältes tackjärnet ner i enkla färskhärdar och sedan höggs det smidbara järnet sönder till osmundar och såldes vidare på export.
På kontinenten hade man på 1400-talet börjat med en färskningsprocess som kallas stångjärnssmide. Processen innebar att man hettade upp tackjärnet i en härd till en seg massa, som sedan smiddes ut till stångjärn under en vattendriven hammare. Gustav Vasa verkade för att få till stånd ett sådant hammarsmide i landet eftersom stångjärn betalades väsentligt högre än osmundjärn. Tack vare hans intresse tillkom en lång rad hammarsmedjor i landet under 1540-talet. Han kallade in skickliga tyska smeder som uppförde stångjärnshamrarna och instruerade svenskarna i det så kallade tysksmidet, eller butsmide som man kallade det i Värmland.

Den första värmländska hammaren anlades vid Asphyttan som i och med det blev den värmländska bergslagens huvudort och säte för kungens fogde. Kronobruket blev ett administrativt och industriellt centrum för östra Värmland fram till 1572 ur bruket utarrenderades till enskild drift.
Hertig Karl, sedermera Karl IX, fortsatte i sin faders fotspår och gjorde sina främsta insatser på järnhanteringens område i Värmland. Han fortsatte med att anlägga nya kronobruk vid Bro, nuvarande Kristinehamn, 1570, Nykroppa 1580 och Storfors 1588. Vid bruken i Nykroppa och Storfors blåste man inte bara tackjärn och smidde stångjärn utan tillverkade också skjutvapen, kanonkulor och harnesk, med mera.

Den statliga järnbruksdriften blev inte långvarig. Från 1620 arrenderades kronobruken ut till kapitalstarka privatpersoner och ungefär 20 år senare såldes de till enskilda köpare.
Hertig Karl drev vid sina värmländska bruk en målmedveten koloniseringspolitik. Hans ideal var en allmän utveckling av produktionens olika grenar, så att både jordbruk och järnhantering gick parallellt framåt i bergslagen. Det var inte behovet av spannmål som var störst utan kravet på foder till det stora antalet dragare som behövdes i samband med järnhanteringen.

Några årtionden in på 1600-talet drabbades bergslagen av skogsbrist. Förbrukningen av virke var mycket omfattande, dels krävdes stora mängder ved till gruvbrytningen, dels gick det åt stora kvantiteter träkol vid masugnsdriften och järnsmidet. Träkol kunde inte heller vid den tiden, med de transportmedel som stod till buds, fraktas några längre sträckor, högst ett par mil. Bergskollegium, som inrättats 1637 beslöt av det skälet att stångjärnssmedjorna skulle flyttas ut ur bergslagen för att säkra näringen och rikets viktigaste exportvara.

Mot slutet av 1600-talet började stångjärnsbruken att anlägga manufaktursmedjor, och denna verksamhet växte kraftigt under 1700-talet. Det var angeläget att främja en inhemsk förädlingsindustri, så att landets egna behov kunde täckas av egen tillverkning. I första hand tillverkades knipp- band- och butjärn samt spik, samtliga av stor betydelse för exporten.

Medan stångjärnssmidet i Värmland utvecklades snabbare än någon annanstans var förhållandet det rakt motsatta när det gällde manufaktursmidet.
Tysksmidet var den arbetsmetod som användes fram till 1830-talet då disponent Gustav Ekman vid Lesjöfors bruk introducerade lancashiresmidet. Den nya tekniken var bränslebesparande samtidigt som produktionen kunde ökas och kvaliteten förbättras. De flesta värmländska bruken lade om driften till det nya smidet trots kostnaderna eftersom det bedömdes vara lönsamt på längre sikt.

Masugnarna genomgick inte några större förändringar fram till 1830-talet då ett intensivt experiment- och utvecklingsarbete ledde till att driften rationaliserades och förbättrades. Tekniska nyheter infördes och ugnarna byggdes om för kontinuerlig drift.

Från 1860-talet och framåt kom de så kallade götstålsprocesserna, bessemer-, martin- och thomasmetoderna, att revolutionera järnhanteringen. Genom dessa metoder blev det möjligt att framställa mjukt stål direkt ur tackjärn och i mycket stora kvantiteter. Götstålsteknologin krävde stora investeringar och ledde till att produktionen koncentrerades till ett fåtal stora järnverk. För Värmlands var det en handfull järnverk som överlevde, Hagfors, Storfors, Nykroppa, Björneborg, Munkfors och Degerfors.


Senast publicerad av Kristina Elmström 2017-02-20